Häromveckan var det dags att börja planera sommarledigheter. Jo lite ovant kan man nog tycka att det är med tanke på det år vi haft. Ett med hemmajobb, distansarbete och allmänna restriktioner. Som om den tvekande sommarsolen släppt lös våra förträngda behov av att springa ute. Förståeligt, men som Folkhälsomyndigheten så nitiskt upprepar, se till att vaccinera er innan några resande sommarsemestrar sätts igång. Som brukligt fick jag frågan av en kollega om hen kunde skippa sommarledigheten vilket fick mig att fundera.
För allt detta som tidigare gått på rutin belyser en intressant aspekt av arbetskulturen, inte minst för mig. För jag tror aldrig att ”riktig” ledighet varit så viktigt som nu. Låt mig förklara. Boendes i Norrköping så har jag inte sett insidan på vårt kontor på några månader. Visserligen har jag saknat storstadspulsen och kollegornas sällskap men måste erkänna att jag i början ändå såg det som lyxigt att få arbeta hemifrån. Pauserna spenderades med en mysig promenad eller lyssnandes på favoritmusiken men visst fanns det baksidor.
För någon som älskar sitt arbete, alltså jag själv, så har gränsen mellan arbetstid och fritid emellanåt varit svår att dra. Och svårare blev det när hemmet blev ens arbetsplats. Jag svarade på mejl, sms och samtal lite när det behövdes oavsett tid, jag hade ju ändå bara varit hemma. Och denna förskjutning av inte bara arbetsplats har också inneburit en förskjutning av arbetstid där vi alla emellanåt tycks jobba 24 timmars jourpass. Det är även något som förstärkt allas våra olikheter vilket självklart kan vara något positivt men även en utmaning. Exempelvis har jag en arbetskollega som tenderar att arbeta kvällstider vilket märks på det lass av mejl som brukligen anländer drygt två timmar innan midnatt. Vilket så klart är ok så länge arbetet blir gjort.
Men vad leder då detta till? Ja, stämpelklockan tycks aldrig ringa och när den gör det så gör den det på helt olika tider. Den struktur som tidigare gav oss ramarna för när arbetet skulle genomföras gav oss även utrymmena för när vi kunde släppa just arbetet. Något som idag satts lite på ända för många av oss. Vi slappnar helt enkelt aldrig av på riktigt när jobb tycks smyga sig in i dagens alla timmar.
Så när min kollega frågade om hen kunde skippa sommarledigheten var just detta något jag kom att tänka på. Det kan verka som att vi alla haft något av en minisemester eller varför inte en mer avslappnad arbetsplats men faktum är att vi snarare blandat ihop allt än mer. Så, se till att nu ta en riktigt avslappnande ledighet i sommar. En där vi släpper allt och enbart fokuserar på återhämtning. Det är vi alla värda.